Idag fyller en svensk kille 14 år. Den 11 februari. Han heter Vid Frank Radosh. Det borde vara en underbar dag fylld med uppvaktning, spännande presenter, tårta, vänner, släkt och framförallt kärlek från hans föräldrar. En lyckans dag. Istället är Vid sedan snart tre år kidnappad av sin psykiskt sjuka pappa och hålls isolerad mellan minbeströdd mark i ett smuggelnäste som heter Trebinje, i Republika Srpska i Bosnien. Ett land på gränsen till inbördeskrig och ekonomisk härdsmälta. Ett av Europas mest instabila områden när det gäller politik, vapen, segregation, mutor och korruption. Det enda stället dit hans pappa kunde känna sig ”säker” på att aldrig behöva återlämna sonen till mamma Anna, som har enskild vårdnad om honom, först via Svensk Hovrätt och sedan nu även i Bosnien. Där pappan kunde ”köpa” sig rätten till ett falskt medborgarskap, inte bara åt sig själv utan även till sonen. Där domare gärna stuntar i internationella efterlysningar och konventioner, bara man sticker åt dem några sedlar under bordet. Där människor är uppdelade i ”vi och de” i ett nästan apartheid-liknande system. Men mamma Annas fick ändå sin svenska vårdnad godkänd i samma land som vägrat återlämna Vid via Haagkonventionen. Men det hjälper inte.
Men hoppet om att Vid snart ska komma hem brinner starkare än någonsin, med förnyad kraft tack vare flera goda nyheter på sista tiden som vi tyvärr ännu inte kan gå ut med, ännu.
Ingen förälder ger någonsin upp på sitt barn. Även om dagar blir till veckor som slutligen blir till månader och även år. Vid vet att hans mamma aldrig överger honom och att den kärlek som de har aldrig kan slockna och dö. Han kan vara trygg i den kunskapen, kanske den enda trygghet han har och vi på SBN hoppas innerligt att detta blir den sista födelsedagen som han tvingas spendera så långt bort från alla han känner och som längtar efter honom och saknar honom varje dag.
Såhär skriver mamma Anna på sin blogg om vad hon önskar sin son på hans födelsedag:
Vid, du fyller år på fredag den 11 februari.
Jag vill så gärna kunna önska dig ”grattis på födelsedagen”.
Att bli förnekad rätten att ge kärlek till sitt eget barn är hårt.
Men att även som Vids pappa gör, förneka sitt barn att få ta emot kärlek från sin mamma, det är i det närmaste oförlåtligt. Barn växer av kärlek. Men krymper av intolerans och egoism.
Jag önskar Vid, att du ska växa upp till en stark, tolerant och klok ung man. En kärleksfull man. Som kan skratta, inte åt andra, men med andra och dig själv.
Det är min födelsedagsönskan till dig.
Idag skriver mamma Anna på bloggen såhär:
Idag fyller Vid 14 år.
En jättekram, ett stort grattis och jag hoppas att du snart får tillbaka det liv som du har rätt till. Att få vara dig själv, tycka vad du vill, skratta, slappna av och få vara den fantastiska person som du är Vid. Att du inte ska behöva känna krav från någon, utan få växa upp till en självständig fri ung man.
Jag är oerhört stolt över dig, kommer alltid att vara, och jag bara önskar att du aldrig hade behövt gå igenom det du just nu gör. Inget barn ska drabbas en förälders egoism eller oförmåga att sätta sitt barns bästa i första hand.
Det känns ändå som en ljusning är på väg, med nya möjligheter och öppningar till en rättvisa för dig. Jag hoppas att de närmaste veckorna kommer att ge positiva nyheter.
Grattis min lilla unge, som nu är en stor kille.
Jag älskar dig!
Mamma
Här är också den senaste uppdateringen kring hans fall. Mamma Anna berättar själv:
Förra veckan fick jag beslut från domstolen i Trebinje att vårdnadsbeslutet ska verkställas. Dvs verkställande av det vårdnadsbeslut som ger mig enskild vårdnad om min son Vid i Bosnien-Hercegovina.
Tyvärr maler domstolens kvarnar mycket långsamt i BiH. Jag fick vårdnaden om Vid i Bosnien den 15 mars 2010. Idag är det februari 2011, nästan ett helt år senare och ännu har inte vårdnadsbeslutet betytt något i praktiken eller förändrat Vids situation.
Tänk er in i denna verklighet. Ni nekas information om ert barn från skolan, ni nekas information om ert barn från socialtjänsten, det enda ni får höra att barnet mår ”jättebra”. Trots att ni är vårdnadshavare, så vet ni inte ens ert barns adress eller telefonnummer. Ni kan bara skicka paket och brev till en socialtjänst, som ”kanske” överlämnar breven. Några månader efter att ni skickat dem…
Jag vet inte, men på något vis säger det sig själv att barn som bortförts från sitt hemland, som kvarhålls i ett land som barnet aldrig tidigare besökt och där den ena föräldern är drastiskt helt utraderad, kan det barnet må ”jättebra”?
Jag hoppas verkligen att Vid har det så bra som han kan. Barn är bra på att överleva, att anpassa sig. För de måste. Men djupt därinne, där finns frågor som de aldrig får svar på. Frågor som de inte vågar ställa. Men det är inte frågor eller funderingar som försvinner. De kommer alltid att finnas kvar.
Vids pappa har nu 8 dagar på sig att följa domstolens beslut om verkställande.
Så kom igen nu Bosnien-Hercegovina… Visa att ni är ett land som vill in i EU, ett land som ämnar följa sina egna beslut och lagar, ett land där korruption och ojämlikhet kan övervinnas. Visa att ni är ett land där barnens rättigheter tas på allvar.
Nu har ni chansen.
